Kommer aldrig glömma..

Ni behöver inte läsa, jag bara skriver av mig. 

Idag är det 2 månader sen våran hund gick bort, min bästa vän.

Jag försöker att minnas allt det bra, men det är inte alltid så lätt. Varje gång jag går till tåget, redo för skolan så tänker jag på henne. Och det får mig att vilja bara falla ner på marken och gråta, skita i skolan, bara sticka ner till skogen och sätta mig vid vattnet och gråta. Men jag tar mig till skolan iallafall, väl där kommer tankarna på annat, som varar till skoldagen är slut, för sedan vandrar mina tankar åter till dig, hela bussresan hem. När jag kommer hem går jag ner och duschar, för där kan jag gråta och bli lämnad ifred, där kan ingen komma in och störa, så jag brukar sätta mig på duschgolvet och låta vattnet spruta ner på mig, oså gråter jag lite. 

Det är idag är 2 månader känns som en evighet. Jag kan inte glömma det min pappa sa. 

Han sa att det var dags, och då menade han dags för dig att somna in. Detta sa han 9 Augusti 2012, dagen efter, 10 Augusti 2012 lät vi dig somna. Tyvärr så dog du inte på det sättet jag hade hoppats på. Du dog med epelepsianfall och kramper. 

Det spelas upp som en video i huvudet, om hur allt gick till. Hade jag velat hade jag kunnat rita en serie om hur allt började den dagen tills hur det slutade. 

Jag kommer aldrig glömma något, du såg verkligen skräckslagen ut. Jag kunde krama och klappa dig hejdå, men inte tillräckligt för bara sekunder senare fick du nya anfall, och det fortsatte gång på gång. Du kom aldrig tillbaka till ett normalt tillstånd. In i bilen och hos veterinärerna fortsatte det, du kom aldrig tillbaka och jag visste att det skulle bli så. När du hade åkt in så slängde jag mig på golvet, jag slog och sparkade på allting, jag skrek och tårarna bara rann. Jag greps av panik helt enkelt. 

Jag kommer aldrig glömma.

Du klarade ca 1 år med epelepsin, du var så stark. 

17 Augusti 2003 - 10 Augusti 2012